Undervisning på gymnasiet

Som vikarie: trygghet i rummet, lyhördhet för planeringen

När jag kliver in som vikarie är målet kontinuitet, studiero och trygghet — för eleverna och för den ordinarie läraren. Jag ersätter inte någon annans pedagogiska upplägg. Jag ser till att det blir genomfört.

Tio år som Scrum Master, och fyrtio i branschen före det, ger några verktyg som visar sig vara förvånansvärt praktiska i ett klassrum.

Att följa någon annans planering

Finns det en planering följer jag den, med det material och de instruktioner som lämnats. Att snabbt sätta sig in i ett befintligt upplägg — förstå vad som ska göras, i vilken ordning, och hur man vet att det blev gjort — är i praktiken samma arbete jag gjort i tio år.

Och lämnar jag över efteråt vet den ordinarie läraren var klassen faktiskt står. Inte var den borde stå.

Att läsa av rummet

Den viktigaste färdigheten är inte att förklara. Det är att märka när någon inte hänger med, ofta innan personen själv säger det. Tystnaden som betyder ”jag förstod inte men vill inte fråga” ser likadan ut hos en utvecklare som hos en sextonåring.

Som Scrum Master har mitt jobb i tio år varit att lyssna och observera snarare än att prata mest. I ett klassrum betyder det att jag ser vem som tappat tråden, vem som behöver en extra förklaring, och vem som behöver lugn för att jobba vidare.

När frågetecknen dyker upp använder jag ett frågebaserat och coachande förhållningssätt. Hjälper man eleven att själv komma på nästa steg växer både förståelsen och självförtroendet — och det den kommer fram till själv sitter kvar.

En trygg vuxen i rummet

Jag är van att leda grupper i situationer som inte alltid är enkla. Det handlar om att skapa en lugn och tillåtande stämning där det går att be om hjälp utan att känna sig utpekad.

En del elever behöver tydlighet och tålamod. En del behöver bli utmanade. Att hålla båda i samma rum är precis det arbete jag gjort i tio år.

Oavsett om det gäller en timmes varsel eller ett längre vikariat kommer jag i tid, förberedd och med struktur.

En grupp som mår bra lär sig. En grupp som inte gör det slutar fråga.

Och varför det spelar större roll nu än förr

AI används alltmer för både prototyper och produktion. Det gör inte processen före kodningen mindre viktig — det gör den avgörande.

En AI-modell svarar på det den blir ombedd att göra. Den frågar inte vad problemet egentligen är, och den säger inte ifrån när frågan är fel ställd.

En elev som inte kan formulera vad som ska byggas och varför får därför precis det tillbaka: ett program som ser färdigt ut och löser fel problem. Och eftersom det ser färdigt ut upptäcks felet sent, ofta av någon annan.

Den som kan kedjan — från behov, via vad lösningen ska åstadkomma, till vilka villkor som måste vara uppfyllda för att den ska vara klar — ställer i stället en fråga som går att svara på. Samma verktyg, helt annat resultat.

Jag arbetar själv så dagligen — en språkmodell för analys och strukturering i de tidiga stegen, och kodgenererande verktyg för prototyper och produktion. Det är inte en framtida arbetsmetod. Det är hur arbetet ser ut nu, och det är den skillnaden jag kan ta med in i ett klassrum.